Vittnesskildringar

Under förintelsen dödades sex miljoner judar. Det är svårt att föreställa sig en så stor mängd människor, men man måste komma ihåg att det bakom varje siffra finns en person. Några av de överlevande från förintelsen lever fortfarande, och de har viktiga berättelser att dela med sig av. Genom deras berättelser kan vi förstå vad som hände och utveckla empati. Anne Franks dagbok är kanske den kändaste ögonvittnesskildringen, men vi har valt att skriva om mindre kända personer med intressanta historier.

Text: Simone Ström

Källa: vittnesmål från förintelsen

Det är viktigt att dessa personliga berättelser aldrig glöms bort. Detta förstod några i Sverige, nämligen Amanda Glans, Samuel Sjöblom, Aleksandar Djordjevic och Mattias Schain. Dessa med några andra startade ett projekt, ”Berätta vidare”. Personerna åker runt med personer som själva överlevt förintelsen och berättar tillsammans med dem om deras upplevelser, detta för att de senare när överlevarna gått bort ska kunna fortsätta berätta deras berättelser. Många  överlevare har också skrivit böcker om sina upplevelser, Hédi Fried har t.ex. skrivit ”Skärvor av ett liv”. Man får hoppas att denna dokumentering och vidareföring av förintelsen tas hand om, för att kommande generationer också ska kunna komma ihåg detta hemska som en gång hänt.

Text: Ester Lidman

Källa: Berätta vidare

Dina och Jovan Rajs

Gabryela Bromberg

Gabryela Bromberg var bara ett litet barn när hon och hennes familj var tvungna att flytta in i ett ghetto. Sommaren 1942 rensades ghettot på de som inte var arbetsföra, inklusive Gabryela. Hon var då tre år gammal. De var tvungna att marschera i flera dagar från ghettot till ett förintelseläger. Hon berättar att de inte fick någon mat eller något vatten. De sov på bara marken.

Hon hade sin elvaåriga kusin Oleg med sig, som tog hand om henne. Hennes far hade gjort upp med en polsk kvinna om att hon skulle ta hand om barnen tills krigsslutet. Barnen försökte fly några dagar in i marschen. Vakterna sköt mot dem, och Oleg blev träffad. Gabryela skadades i benen och blev medvetslös. Hon hittades senare av kvinnan som skyddade henne från Nazisterna i två år. Hon var tvungen att sitta tyst i ett skjul hela dagarna medan kvinnans egna barn lekte på gården.  

Hennes föräldrar överlevde inte kriget. Hon blev omhändertagen av sin morbror som troligen var den enda i hennes släkt som överlevde. De flyttade till Sverige i slutet av sextiotalet.

Text: Simone Ström

Källa: Levande historia: Gabryela Bromberg

Jakob Ringart

Jakob Ringart var fjorton år när kriget bröt ut. Han föddes i den polska staden Lodz 1925. Första gången han råkade illa ut var när han år 1939 gick på huvudgatan i Lodz där judar inte fick vistas. Han dömdes till en månads fängelse.

I mars 1940 förflyttades hans familj till ghettot i Lodz. Han fick arbete som låssmed och mekaniker. Han berättar om trängseln i ghettot och hur den förorsakade sjukdomar och konflikter. I ghettot rådde också ständig hungersnöd. Men ghettot stängdes 1944 och hela familjen deporterades till Auschwitz-Birkenau. Där skiljdes familjen åt.

Efter en tid sändes Jakob vidare till en lastbilsfabrik eftersom han ansågs arbetsduglig. Där arbetade han tills krigsslutet. När han blev hälsogranskad av Röda korset i ett uppsamlingsläger konstaterades det att han hade tuberkulos. Han fördes till Svergie för att vårdas för sjukdomen. Det hela slutade bra för honom. Han tillfrisknade och kunde utbilda sig till ingenjör i Sverige.

Text: Simone Ström

Källa: Levande Historia: Jakob Ringart

Livia Fränkel och Hédi Fried

Livia Fränkel och Hédi Fried är kända för att åka runt i Sverige, och även i Svenskfinland, och föreläsa och berätta om sina upplevelser. Hédi Fried har också skrivit en bok om deras resa, att från början leva i ett tryggt Ungern som sedan förvandlades till ett antisemitistiskt land, till att arbeta i ett koncentrationsläger och till sist komma till Sverige. Livia föddes i december år 1927 i den transsylvaniska staden Sighet, i dagens Rumänien, men i dåvarande Ungern. 1944 fördes Livia och hennes syster Hédi och deras mamma och pappa med tåg till Auschwitz-Birkenau, färden dit var mycket otrevlig. När de kom fram till Auschwitz blev de tvungna att lämna ifrån sig sina tillhörigheter, och männen och kvinnorna skildes åt. Livia ville ta farväl av sin pappa, men på grund av kaoset tappade de bort varandra direkt.

På kvällen den 17:e maj skildes också Livia och hennes syster Hédi från deras mamma. Livia minns inte att hon pratade med systern och mamman när de stod i kön till SS-officeren, men hon minns väl sina tankar. När de kom fram till officeren viftade han mamman till vänster och de båda systrarna till höger. De blev trots mammans vädjan tvungna att dela på sig. Efter detta mördades Livias mamma och pappa i gaskammaren i Auschwitz, medan Livia och hennes syster förflyttades till ett arbetsläger i Hamburg, där de tvingades att slavarbeta i tio månader. När de allierade hade närmat sig Hamburg skickades systrarna vidare till Bergen-Belsen, där de befriades av engelska soldater i april år 1945. Efter detta kom de till Sverige med båt, och skapade ett nytt liv där.

Hédi Fried på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, 70 år efter fredsdagen i Europa.

Text: Ester Lidman

Källa: Levande historia: Livia Fränkel

Bildkälla: Wikimedia: Hédi Fried

Simone Arnold

Simone Arnold föddes år 1930 i regionen Alsace i östra Frankrike. Hon var det enda barnet till Emma och Adolphe Arnold. De var Jehovas vittnen. Tyskland ockuperade norra Frankrike år 1940. Emmas far blev fängslad i september 1941 av Gestapo för att han inte ville gå in i armén på grund av sin trosuppfattning. Han tillbringade fyra år i koncentrationsläger. Han vistades bland annat i Schirmeck, Dachau, Mauthausen och Ebensee.  

I skolan vägrade Simone göra Hitlerhälsningen och ville inte sjunga Nazistiska sånger. Hon ansåg att dessa handlingar skulle innebära att hon tillbad en människa. Dessutom ville Jehovas vittnen hålla sig politiskt neutrala. Hon blev avstängd från skolan.

I juli 1943 togs Simone av myndigheterna och sattes i ett nazistiskt uppfostringshem. En månad senare fördes modern också till koncentrationslägret Schirmeck. I uppfostringshemmet tvingades Simone göra hårt arbete och barnen fick inte prata med varandra. Det som Simone inte visste var att varje gång hon gjorde ett misstag eller vägrade följa order blev fadern straffad i koncentrationslägret. Hela familjen överlevde kriget och återförenades.

Text: Simone Ström

Källa: Simone Arnold Liebster

Janina Nilsson

Janina Nilsson föddes i den då polska, nu ukrainska staden Boryslaw. Hon och hennes familj var katoliker, och nazisterna förföljde även dessa. Janinas far kallades in i den polska armén när Tyskland anföll Polen 1939, efter tre veckor fick hans familj veta att han stupat. Janina hade en bror, som anslöt sig till partisanerna (kommunistiska sympatisörer), greps av tyskarna och dog i koncentrationslägret i Buchenwald. Det var nu endast Janina och hennes mamma kvar.

När Hitler och Stalin ingick Molotov-Ribbentrop-pakten och beslöt att dela Polen lämnade tyskarna Boryslaw, men livet under ryssarna var inte mycket bättre. Många av deras bekanta fördes till Sibirien. När nazisterna förde propaganda i skolorna i Tyskland, gjorde ryssarna också något liknande i den regionen. Alla kors i skolorna togs ner och ersattes av bilder på Stalin – ”Gud finns inte, detta är er nya Gud.” hördes i skolan.

Tyskland attackerade Sovjetunionen 1941, och denna gång började nazisterna förfölja judarna i området. Janina berättar att judarna var deras vänner, men nu tvingades judarna bort. På samma gång skickades också katoliker iväg, främst till arbetsläger där de tvingades slavarbeta. Janina fördes till staden Mainz i Tyskland, där on tvingades arbeta på en bondgård. Janina var då 15 år och utöver det hårda arbetet blev Janina misshandlad. En gång kom ett lokaltåg förbi, då hoppade Janina på tåget, hon tänkte på något sätt att det skulle föra henne hem. Men tåget tog inte henne hem, istället kom hon till Frankfurt. Eftersom hon inte kunde tyska, inte visste namnet på platsen hon varit på och inte hade några pengar, blev hon placerad i en isoleringscell. När de inte kunde utreda hennes fall blev hon skickad till koncentrationsläger i Ravensbrück. Eftersom Janina var ung och någorlunda frisk, fick hon börja arbeta. Äldre människor som kom med samma transport dödades.

Janina hann arbeta med flera saker i lägret, bl.a. med att ta hand om nyanlända fångar. En gång födde en judisk kvinna barn i lägret, kvinnan visste att hon själv skulle dö, så hon övertalade Janina att ta hand om hennes bebis. När Janina skulle gå med bebisen innanför rocken till baracken där hon bodde, kom en kvinnlig SS-vakt mot henne. SS-vakten trodde att hon hade stulit mat, och frågade vad hon hade innanför rocken. Janina tyckte inte att det var någon idé att ljuga, så hon sa att det var en bebis. Vakten tog bebisen ifrån henne, skrek ”det lilla judesvinet” och kastade den i tegelväggen. Efter det utbrottet sa hon att Janina skulle få ett straff hon aldrig skulle glömma. Janina hade efter detta ett hemskt jobb, hon skulle städa ut askan och benresterna från krematorieugnarna.

Janina räddades i slutet av kriget av Folke Bernadottes vita bussar. Hon var sjuk i TBC när hon kom till Sverige, men snart gifte hon sig, skaffade barn och fick så småningom barnbarn och barnbarnsbarn. Janina säger att hon alltid kommer bära med sig minnena från kriget, men tycker även det är viktigt att förlåta vakterna, vilket hon har gjort.

Text: Ester Lidman

Källa: Jonathan Sverker, Dagen: Janina Nilsson överlevde Förintelsen

Sioma Zubicky

Sioma Zubicky växte upp i en cirkusfamilj och deras rötter kom ursprungligen från Ryssland men de flyttande runt i Europa en hel del. I krigsskedet bodde de i Frankrike. Sioma och hans far Boris Zubicky gick med i den franska motståndrörelsen. Att göra detta var belagt med dödsstraff. De fick tillstånd att uppträda med cirkusen inför tyska trupper, och därifrån skickade de hemlig information.

Gestapo genomförde ett polisförhör med Siomas mor Annie. Hon visste inte till inblandningen med motståndsrörelsen och nekade detta. Däremot erkände hon att de hade judisk börd. Annie, Sioma och hans bror fördes till interneringslägret Drancy och senare fördes de till Auschwitz. Fadern lyckades fly. Sioma var den enda i familjen som överlevde.

Text: Simone Ström

Källa: Wikipedia: Sioma Zubicky